Jihadisten kapitel 3

Kapitel 3

Okt 2015

Krigshandlingar förbereds i ar-Raqqah

wahabism

 Alain Lesauvage satt med sin laptop framför sig på bordet för att planera de krigshandlingar han skulle genomföra i Sverige.

Genom de öppna fönstren trängde tystnaden in i lägenheten. En massiv tystnad utan rop från gatuförsäljare, människor eller fordon.

– Vad händer, undrade Alain och gick ut på balkongen.

Nedanför på gatan stod en folksamling i ring runt en mindre grupp med tre män och en kvinna på knä.

Religionspolisen i farten, tänkte Alain och rös. Blotta tanken på att misshandla eller döda kvinnor var motbjudande för honom.

En av männen höjde en arm och lät den falla. Piskrappet trängde upp till Alains balkong. Han knöt händerna. Varje rapp fick hans kropp att rycka till.

Trettio piskrapp var den normala påföljden för förseelser. Varför kvinnan på gatan straffades visste han inte. Var det ett grovt brott kunde misshandeln pågå tills hon avled.

Alain var Sunnimuslim och tillhörde den stränga Wahabismgrenen. Trots sin tro hade hans sekulära tankar från ungdomen delvis överlevt. Även om han försökt förbli ren i sin tro kom han inte alltid ifrån sina tvivel.

Han accepterade vad som stod i Koranen. Han accepterade också vad hans lärare lärde ut men det fanns delar, främst i Sharia, han inte förstod och hade svårt för. Regler han ansåg vara motbjudande och även motverkade idén med en Islamistisk stat byggd på Wahabism.

Han återvände till sitt planeringsarbete.

Alains franska identitet var okänd för både Khorasan Group, som han tillhörde, Jabhat al-Nusra och Daesh.

Den falska var stulen från en Jemenit, ett civilt offer för striderna i Afghanistan några år tidigare. Alain hade lyckats förnya passet i Jemen tre år tidigare.

Alain ville bort från krigshetsen i Syrien. Han längtade tillbaka till vännerna i koranskolan men också tillbaka till Frankrike. Till Lugnet i Mondragon i Provence där han växt upp. Han var krigstrött.

Alain var en av flera erfarna krigare från al Qaida som ingick i Khorasan Group med uppgift att värva nyanlända frivilliga och hemvändare för krigföring i USA och Europa.

Hans kunskaper om terrorister och terrormål i Europa gjorde det omöjligt för honom att lämna Syrien på eget bevåg utan att väcka misstankar.

Att lämna sina uppdrag utan tillstånd vore att desertera. Enbart misstanken om svek mot Khorasan Group var liktydigt med en dödsdom. Jabhat al-Nusra, Daesh och al-Qaida skulle alla jaga honom och ett pris sättas på hans huvud.

Drar jag nu blir jag jagad, lemlästad och mördad, tänkte han. Det finns ingen plats där jag kan gömma mig. Jag måste genomföra mitt uppdrag. Men sedan kanske …

Som al-Muhaiirun hade Alain högre status än krigare från Irak och Syrien. al-Muhaiirun var krigare från Kazakstan, Afghanistan, saudier och européer bland annat från Frankrike. Majoriteten av utlänningarna var dock Saudier.

al-Muhaiirun hade högre befattningar och var ofta grymmare än de inhemska krigarna. När kriget blev intensivt var det utlänningarna som stred. De hade en enorm vilja och bar ofta självmordsbälten. För Daesh var det viktigt att behålla dem. De behövdes i propagandasyfte och de behövdes för att Daesh ville ta sig vidare till Europa och stoppa den föraktliga civilisationen där.

Staden ar-Raqqah var ockuperat sedan två år och utropad till Daeshs huvudstad. Dagliga avrättningar var rutin, kristna, shia eller yazidier gjorde ingen skillnad alla behandlades lika. De avrättades. Fiendesoldater som tagits till fånga avrättades efter förhör och tortyr oavsett om de tillhörde regeringstrupper, milis eller rebellgrupper.

Alla gavs möjlighet att omvända sig till Wahabism men oavsett omvändelse blev de mördade.

I den brutala form av Sharia som Daesh tillämpade ingick att ta fiendens kvinnor som sexslavar, bestraffa kvinnor och män med piskrapp på gator och torg och att korsfästa eller halshugga fångar.

Alain hade använt stulna pass de gånger han varit på resa och varit tvungen visa upp en ID-handling. Hans eget pass var inte stämplat eller registrerat utanför Europa. Det var förnyat två gånger i Frankrike under de tio år han varit i Afghanistan och Mellersta Östern.

Myndigheternas listor över terrorister upptog bland många namn även Bakri Rizvis men inte Alains.

Ledare inom Jihadist-grupperna hade förtroende för Alain både som krigare och organisatör. Förtroendet och de förmånerna det medförde skapade fiender. Främst en Saudier vid namn Ali ibn Bahrin, en av Khorasans människosmugglare. Han förde återvändare och ibland även flyktingar genom ockuperade områden och över gränserna till angränsande länder mot betalning.

Efter några veckors arbete började Alains planer ta form och han gick igenom vilka medhjälpare han hade att tillgå. Han tog del av vilka vilande agenter som redan fanns i Sverige. Två namn på listan fångade hans uppmärksamhet. Sohil Alkhaiwani och Ibrahim Bin Haji.

Alain kunde av den kortfattade kryptiska texten i databasen utläsa att båda männen bott länge i Sverige, och att de hade familjer och arbeten som gav dem rörelsefrihet.

Sohil Alkhaiwani var Syrier och hade redan innan inbördeskriget väckt den Syriska säkerhetspolisens intresse och därför tvingats fly med familjen. De kom till Sverige i början av 2000-talet.

Hans liv som flykting var likt alltför många andra flyktingars öden i det nya landet. Han hade efter flera års väntan utan arbete varit på väg att ge upp. Ett problem var att han inte kunde flytta tillbaka till sin hemstad i Syrien. Han hade deltagit i möten där Assad-regimen kritiserats och kunde räkna med att gripas om han återkom. Med säkerhet skulle han torteras och därför hälsa sin avrättning som en befriare. I Sverige blev han ofta trakasserad av rasister.

Alain anade att Sohil Alkhaiwani sökte mängder av jobb och hankade sig fram med tillfälliga inhopp på städbolag och restauranger som inte alltid betalde ut någon lön. Samma situation som han själv upplevt i Frankrike.

Bitter och nedslagen blev han ett lätt offer för radikalisering. Agenter från al-Qaida gav honom ekonomiskt stöd för att köpa en nedläggningshotad servicebutik i Härlanda som han drev butiken med hjälp av familjemedlemmar.

Han blev presenterad för landsmän som var i samma situation och ansåg sig som Jihadister och var beredda delta i kriget för al-Qaida och Jabhat al-Nusra.

Sohil Alkhaiwani blev ledare för gruppen.

Rekryterarna runt om i Europa kunde sina jobb.

Ibrahim Bin Haji måste ha varit i en liknande situation då han stått Jabhat al-Nusra nära, tänkte Alain. Hans fru och två döttrar dog under en av Assads flygattacker och lämnade honom ensam med en vuxen son. Han ställde sig till förfogande och skapade en egen grupp för attentat när så beordrades. Varje grupp bestod av ett halvdussin män.

Alain lutade sig bakåt i stolen och knäppte händerna om nacken. Jag behöver två bombare, tänkte han. Jag behöver också någon i Sverige som kan bygga bomber.

Han fann två namn. Laura Barker och Rebecka Dixon. Båda kvinnorna var amerikanska medborgare.

Av informationen på skärmen att döma var Laura Barker angloeurope, född och uppväxt Virginia. Hon räknades som white trash och hade troligen som sådan blivit illa behandlad både som barn och som vuxen.

Laura Barker var nära de trettio, hade färgat ljusblont hår och bruna ögon i ett runt ansikte. Hon var en och fyrtiofem lång och hade en massiv kropp utan att vara överviktig. Hon var till sitt sätt tyst och reserverad. Svår att lära känna. Hon var en ensamvarg, intellektuellt intresserad än utan intresse för relationer eller familj.

I en anmärkning kunde Alain läsa att hon till sättet var oorganiserad och rörig. Förlorade ofta saker. Hon kunde aldrig hålla tider och agerade oftast utan att rådfråga andra, dessutom i regel utan planering. Hon förlitade sig på sinnet, var starkt inåtvänd, ömtålig och kylig. Hennes sexliv var mycket aktivt. Hon hade ofta sex med män hon precis träffat. Kan ett sådant fnask ha blivit muslim, undrade Alain. Eller har hon andra skäl för sitt engagemang i vår sak?

Rebecka Dixon i sin tur var en allvarliga och tystlåten afroamerikansk kvinna. Cirka en och femtio lång smärt kvinna som rörde sig anmärkningsvärt rytmiskt och smidigt. Han hade afrofrisyr som inte uppmärksammades på andra sidan Atlanten men desto mer i Sverige där den inte var lika vanlig.

Hon hade tendenser att hålla sig för sig själv och uppskattade ensamhet och att kunna luta sig tillbaka och observera.

Privat talade hon sällan om sina känslor och kunde vara okänslig för andras problem.

Rebecka Dixon var en välorganiserad och hårt arbetande planerare. Hon fungerade mycket väl mot identifierade mål då hon var fokuserad och koncentrerad på de uppgifter hon fick. Hon var plikttrogen och följde alltid reglerna. Hon var punktlig och avslutade alltid sina arbetsuppgifter. En ansvarsfull och pålitlig person.

Båda kvinnorna var engagerade i Daeshs kamp. Laura Barker hade varit i Syriska ar-Raqqah en tid. Hon var då aldrig i strid utan arbetade bakom stridslinjen för att upprätthålla Sharia. Hon hade under sin tid i Syrien lärt känna Alain Lesauvage på avstånd. Hon kände igen honom på flygplatsen. Rebecka Dixon hade aldrig varit utanför USA tidigare.

Alain Googlade efter information på webben om den svenske kungen, Carl den sextonde. Han ville veta mer om mannen. Om han var känd för kvinnoaffärer eller utsvävande nattliv i sin hemstad, Stockholm. Tecken tydde på att han varit ute på äventyr. Var det möjligt för Laura eller Rebecka att förföra en sjuttioårig monark?

Kunde någon av de två kvinnorna att få med honom till en lägenhet eller i en bil som var minerad?

Att spränga en kung skulle ge efterverkningar över hela världen. Något att se noga på, tänkte Alain.

Hoppa till verktygsfältet