Den muslimske terroristen 2

Kapitel 2

Aug 2015

Fyndplats i mobförrådet

trött

Kriminalkommissarie Birgitta Andersson chef för Regionala Utredningars grupp i Trollhättan var på utryckning. Med inspektörerna Carl Liv och Bente Sigurdsen hon på väg in i ett mobiliseringsförråd där ett lik upptäckts av personal från en rivningsfirma. Li Björk yttre befäl vid polisområde Fyrbodal var på plats och väntade på dem.

De gick igenom ett förrum där solljus utifrån lyste upp rummet men samtidigt kastade mörka skuggor i rummen innanför. Bleka reflexer från ett föremål på golvet i ett av rummen följt av en rörelse från en skuggfigur fick Carl att rycka till.

– Va fan …

– Skrämde jag dig Liv? sa Björk.

Björk stod bakom ett stort plastsjok genom vilket konturerna av en människas skönjdes.

– Vad har vi här, frågade kommissarien.

– Ett väl paketerat lik, svarade Björk. Inga synliga skador men av allt att döma ett mordoffer.

Kommissarie Andersson bevärdigade inte Björk med en blick. Ännu mindre en hälsning.

– Tack, konstapeln, sa hon. Nu kan hon gå ut på vägen och dirigera trafiken.

Kommissarien vände sig mot Carl och fortsatte i samma avmätta ton.

– Liv kan gå tillbaka till bilen och vänta där.

Carl vände på klacken och gick ut i solljuset i sällskap med Björk utan att visa sina känslor gentemot sin överordnade.

– Hon är helt … började Björk säga men avbröt sig.

– Jag vet, jag lider av det dagligen. Vad har hänt?

– Kåken ska rivas och en man från rivningsfirman var här för att förbereda jobbet. Han snubblade på liket.

– Vet du vem det är?

– Ingen aning. Det fanns blod under kroppen. Rätt mycket blod. Jag tror han blivit knivskuren.

Li gick över vägen till sin kollega Siv Lundberg. Carl såg Lundberg ta fram en påse och hålla upp mot Björk. Ett brett leende spred sig över Björks ansikte.

– Tog du med frallorna från fiket, jag trodde vi sprang från dem.

De två kollegornas glada samspråk fick Carl att le medan han satte sig i tjänstebilen.

Mobiliseringsförrådet låg på en sluttning omgivet av skog. En lastbrygga på byggnadens framsida vette mot en grusplan och en smal grusväg som ledde från Holmen på Kungälvsvägen nära Lilla Edet till förrådet.

Inte långt från förrådet låg Stora Djupevatten. En sjö längs Bohusleden. Vid sjöns strand fanns också ett vindskydd för övernattning.

Carl tänkte tillbaka på det gångna året. Våren och sommaren hade varit en turbulent tid för den enhet han tillhörde. En lokal avdelning inom Regionala Utredningar kallad Trollhättegruppen. Avdelningen hade tappat personal och tjänsten som gruppchef blev vakant.

Björk befordrades till gruppchef av kommissarie Lars Lundström. Avdelningens dåvarande chef.

Utnämningen föll inte i god jord hos alla kollegorna. Att Björk också tog över ansvaret för en mordutredning när kommissarie Lundström drabbades av en hjärtinfarkt ledde till ökat bråk.

Björk som ett par år tidigare kom till Trollhättan från knarket i Göteborg hade att brås på. Hon var uppväxt i en familj där såväl hennes far som två äldre bröder var poliser på ordningssidan i Göteborg. Följdriktigt hade Björk flyttat ihop med en polis. Dessvärre gjorde hon inget bra val. Fylla och otrohet och slutligen mannens första slag hade fått henne att bryta förhållandet.

Drivande kraft mot Björk hade varit kollegan Bente Sigurdsen. Sigurdsen tillhörde de äldre i tjänsten och ansåg sig vara bättre lämpad som gruppchef. Hon kunde ibland vara slarvig i sitt tjänsteutövande, om inte rent av vårdslös, vilket låg henne i fatet.

Sigurdsen använde sitt attraktiva utseende och starka personlighet för att få de manliga kollegorna på sin sida. I hennes agerande låg ofta underförstådda löften.

Carl Liv var bland dem som stödde Sigurdsen och han var också delaktiga i trakasserierna mot Björk. När han tänkte tillbaka undrade han varför han handlade som han gjorde.

Det starkaste motivet att inte gå emot henne var att få ville bli utsatta för hennes illvilja.

Varför ända in i helvete ställde jag upp på Sigurdsen? tänkte Carl. Genom sin nonchalans gjorde hon sig delaktig i ett jävla onödigt mord och att en tonåring fick sin framtid förstörd genom att mörda sin syster. Kanske den enda människa som någonsin älskat honom.

Varför orkade jag inte stå emot henne? Jag hade väl fan inget emot Björk.

Situationen skapade turbulens och oro inom gruppen till den grad att kommissarie Birgitta Andersson skickades upp från Göteborg för att leda arbetet. Hon var tänkt att vikariera för Lars Lundström men bet sig fast vid hans stol och fick stöd från chefer i Göteborg som inte ville ha henne tillbaka.

Den nya kommissarien var i femtioårsåldern. Hon gick alltid klädd i uniform med välputsade galoner toppade av ett rödtonat kortklippt hår i en pedantiskt välskött frisyr.

Klädd i uniformsskjorta, mörkblå tröja med armbågs- och axelförstärkning, blå kjol och ett par stabila skor med halvklack förstärktes intrycket av hennes bastanta kropp.

Hennes måtto var att en snabb fällning gottgjorde om fel gärningsman drabbades. Den nya chefen tog Sigurdsens parti vilket gick ut över Björk. Redan vid deras första möte gjorde Andersson klart att hon ville ha bort Björk från avdelningen.

Björk blev erbjuden och accepterade efter kort tid en tjänst vid Fyrbodal. Lundström blev i sin tur erbjuden tjänsten som chef för kriminalen inom Polisområde Fyrbodal.

Björk vikarierade till en början som yttre befäl i väntan på att tillträda en tjänst under Lundström med placering i Trollhättan.

Fyrbodal bestod av Stenungsund, Uddevalla, Trollhättan, Vänersborg och Dalsland.

Carl uppträdde alltid självsäkert och ibland buffligt vilket fick en del människor att reta sig på honom. Så gjorde även hans nya chef, kommissarie Andersson.

– Liv visar aldrig några känslor. förklarade hon för sin man strax efter att hon tillträtt tjänsten som chef för Trollhättegruppen. Varken glädje eller ilska. Alltid samma jäkla nollställda uttryckslösa min. Han är kusligt kall. Han sköt ihjäl en tonåring under sin första tid som polis. Bara så. Hon snäppte med fingrarna. Fan va jag ogillar honom.

Hon hade tyckt illa om honom från första mötet och bemött honom fientligt. Att det från hans sida var en attityd som bottnade i ungdomsårens osäkerhet och blygsel kunde hon inte veta.

I Carls ryggsäck låg en skilsmässa, ett misslyckat särboförhållande och en nyss sprucken relation med en hälften så gammal kvinna.

Efter skilsmässan började Carl tappa gnistan och som vanligt bland nyskilda män blev det vin, kvinnor och sång under en tid. För Carl en lång tid. Kanske hade den inte upphört än.

Ett liv utan familj, utan en fast relation med en kvinna och mycket få vänner fick Carl att känna utanförskap. Dessutom hade hårt arbete, turbulens på enheten, utanförskap och dåligt bemötande från sin chef påverkat Carls psykiska hälsa.

Hårda slag på sidorutan och en högljudd gäll röst ryckte Carl ur sina tankar.

– Sitter Liv och sover?

Kommissarie Andersson var klar med besöket och tekniker från regionens forensiska sektion var på väg att ta över för brottsplatsundersökning.

Carl tittade upp och möttes av en sur grimas från sin chef. Med en tung suck inombords och utan att svara steg Carl ur bilen och öppnade dörren till baksätet åt henne.

Han log och såg henne i ögonen.

– Var så god, chefen.

Glada röster och skratt från andra sidan vägen fick Carl att slänga en blick över biltaket. Björk och Lundberg satt på en slänt i solen och åt var sin ostfralla. De hade ansvar för bevakning av brottsplatsen tills de fick avlösning vilket kunde dröja då det var brist på personal inom Polisområdet.

Solen fick Björks blå ögon att gnistra, smeka de solbrända ansiktet och bli till djup skugga i hennes smilgropar medan en sommarlätt vind gav liv åt hennes kortklippta blonda hår,

Kontrasten mot Lundbergs blåskimrande korpsvarta hårsvall och djupare bruna ansiktsfärg var som de ljusa och mörka partierna på björkstammarna i bakgrunden.

Två kvinnor i uniform. Båda vackra och båda glada. Två kollegor som trivdes med varandra och med jobbet. Trots chefsjävelns, som Björk kallade kommissarie Andersson, närhet.

Carl nollställde ansiktet och leendet som de två kollegorna lockat fram.

Du drog trots allt vinstlotten, Björk, tänkte han. Du slipper kärringen som chef.

Innan kommissarien satte sig i bilen vände hon sig till Sigurdsen. Med hög röst förkunnade hon sin lösning på mordet.

– Brorson, massmördaren som avvek från polishuset i Göteborg är den vi ska ha rätt på, sa kommissarien. Han har observerats i området på väg hem. Han måste ha varit i krokarna och mördat den här stackars mannen. Sigurdsen höll med chefen. Det gjorde hon alltid.

Björk och Lundberg hörde och reagerade på hennes ord. Lundberg med förvåning. Björk med ilska.

– Hur kan hon veta vem mördaren är redan? undrade Lundberg. Är hon synsk.

– Hon är fan ta mig helt jävla galen, svarade Björk. Vagn är oförmögen att skada någon som helst människa. Och absolut varken vill eller kan döda någon.

– Hur vet du det?

– Jag känner honom. Jag har besökt honom på Sahlgrenska ett par gånger.

– Har ni ett förhållande? Eller var du hos honom för en utredning?

Frågan blev obesvarad. Lundberg såg forskande på Björk.

Kommissarien och Sigurdsen hade satt sig tillrätta och väntade på att blir körda tillbaka till avdelningen i Trollhättan. Carl skyndade att sätta sig bakom ratten, startade bilen och körde ut på vägen i riktning mot Holm. Den smala och gropiga vägen var omgiven av tät skog och på sina ställen kalhyggen. Det var inte säsong för avverkning varför risken för möte med timmerbil inte var överhängande. Carl körde ändå långsamt.

När han svängde ut på Kungälvsvägen beslöt kommissarie Andersson om ett nytt mål för resan.

– Kör vägen om Västra Berg, Liv. Jag vill kontrollera om mördaren kommit hem. Men stå på så vi kommer fram idag.

Carl funderade på om han kanske skulle tända blåljuset och sirenen men beslöt att låta bli.

Det vore kanske att provocera kärringfan, tänkte han.

Han nickade medhåll och accelererade men var noga med att hålla fartgränserna.

Samtalet i baksätet gick över i viskningar.

Fan, snackar de om mig nu? undrade han.

Kungälvsvägen, länsväg O 625, väster om Göta Älv mellan Kungälv och Lilla Edet var smal och kurvig men ljus och omgiven av öppna fällt. Bebyggelsen bestod mestadels av bondgårdar och villor blandat med fritidshus. Öppna fält och på sina ställen kuperad terräng och på många håll flöt älven nära vägen. Carl höll sig till de tillåtna sjuttio kilometer per timma.

I den ljusreglerade korsningen vid Ström, med vägen mellan Lilla Edet och Backamo, visade trafikljusen grönt och han kunde svänga norrut utan att stanna. Han accelererade på nytt till drygt de tillåtna nittio. På raksträckan förbi Ströms säteri med stora öppna fält blev han plötsligt yr.

Vad i helvete nu då? Vad är det här, undrade han.

Det gick för fort, han hade inte full kontroll över bilen, vägen var för smal och bromsspår i asfalten trängde sig på hans medvetande.

Jag kör över min förmåga, tänkte han.

Kallsvett trängde ur kroppens porer. Ofrivilligt släppte han på gasen.

– Hur kör Liv? skrek Andersson från baksätet. Tänker han parkera mitt på vägen?

Carl samlade sig och med en kraftansamling gav han mer gas. Det kändes som om han hade ett ägg mellan skon och gaspedalen. Han ville gasa men foten gjorde motstånd. Han fick tvinga sig till att köra i nittio.

Fan tänkte han, jag måste bort från den här avdelningen eller sluta som polis. Men vad fan kan jag få för jobb? Jag kan inget annat.

Hoppa till verktygsfältet