Utanför Posthuset

Två män kurade på en parkbänk i en västsvensk småstad. Bakom dem reste sig en smutsad gul tegelfasad med spår av rinn ur läckande hängrännor. Män i blåkläder höll på att hägna in huset, av gemene man kallades Posthuset trots att inga brev sorterats eller penningförsändelser kvitterats ut på decennier, med ett högt byggstängsel. Byggnaden skulle massakreras av en gigantisk grävskopa inom några dagar.

De båda männen satt tysta. Bussar och bilar körde förbi på gatan, skolbarn var på väg till skolan och vuxna ilade till sina arbeten. Ingen av de förbipasserande mindes bygglaget som byggde Posthuset. Som barn hade kanske en del av dem gått och handlat åt sina föräldrar och godis åt sig själva i den ovala tillbyggnaden av trä på husets södra gavel som förr hyste en kiosk.
Männen på bänken var klasskamrater och bästisar från barndomen. De lekte tillsammans som barn, tappade kontakten under vuxenlivet, träffats vid några repmöten och återknöt kontakten på hemmet. De ena av dem hette Alfred. Den andre kallades Sluggo.
Alfred lutade sig fram. Tryckte ner den stickade luvan över öronen, drog ihop kavajen över bröstet, lutade sig framåt med kurade axlar. Utan att se upp ställde han en fråga rätt ut i luften.
– Kan känslor ta slut, Sluggo?
Sluggo tittade upp från gråtjacken han i tankarna matat med brödsmulorna han glömt på rummet. Han vände sig mot vännen och såg på honom.
– Hur menar du, Alfred?
Sluggo sneglade på sin barndomsvän. Alfred hade blicken i fjärran. Sluggo förstod inte. Han frågade inte heller. Alfred satt tyst. På torget fladdrade torgståndens markiser medan kunder strosade runt och besiktigade utbudet.
– Alfred, sa Sluggo.
– Jag har slut på tårar, Sluggo. Trots att jag aldrig har gråtit. Det är som om jag inte har några känslor kvar. Som om inget berör mig längre.
Alfred tystnade, drog ett djupt andetag och fortsatte.
– Jag vet inte vad som hänt, Sluggo. Tror du ens känslor plötsligt en dag bara tar slut?
Vännen försökte förstå. Försökte finna det rätta svaret. Ville så gärna hjälpa och ge ett klokt svar. Det gick en stund. Sen sköt han tillbaka hatten. Lät luften svalka hjässan.
– Farsan var med när de byggde posthuset, sa han. Han och en kompis gjorde alla målningsarbeten. Ska vi gå hem till frukost?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × fyra =

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Hoppa till verktygsfältet