Sånt hände bara förr

De satt tysta sida vid sida på ljugarbänken utanför Posthusets gavel. Sluggo bröt tystnaden först.

   – Jag minns när jag pallade äpplen hos en granne, sa han. Fan va stryk jag fick av farsan när jag kom hem. Grannen hade varit och tjallat.
   Ett ord, en gest, till och med klockan på fasaden utanför urmakeriet kan väcka minnen till liv. Sluggos ord fick liv i ett från det innersta gömslet i Alfreds hjärna. En snart sjuttioårig hågkomst som alltid funnits där och satt kvar som en tagg omöjlig att dra ut.
   – Fick du stryk som barn, Alfred?
   – Tror nog inte det, i alla fall inte av mina föräldrar. Var det slagsmål på gatan hemma var det i regel jag som vann. Eller sprang först, längst och snabbast.
Det bodde fortfarande i Ljungby. Det var innan de flyttade till Partille. Innan han fyllde fyra. Han hade varit ute och lekt, kissat på sig och gått hem. Det skavde och sved i skrevet. Han hade hasat ner byxorna en bit för att det inte skulle svida så mycket.
   När han kom hem blev mamma arg och skällde på honom. Hon arbetade upp sig till raseri. Han blev rädd för henne och flydde över stolar, under bordet, ut ur köket för att komma undan. Men han kom inte undan. Hon fick tag på honom. Hur mycket stryk han fick kunde han inte minnas. Det var mammans obehärskade humör han bar på. Det kom även att prägla hans syn på mamman i vuxen ålder.
   – Alla blir vi väl värderade av våra barn och människor vi möter, sa Alfred. Om jag fått stryk av mina föräldrar skulle det påverka min minnesbild av dem. Men, som sagt, jag kan inte minnas att jag blivit slagen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 + 4 =

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Hoppa till verktygsfältet