Gräva en grop åt tjejerna

Alfred blev förstummad när han hörde Sluggos fråga.

   – Hur menar du, frågade han.
   – När blev du som du blev, Alfred? Alltså vad har gjort dig till den du är nu?
   – Vet lá inte ja.
   – Men du har väl inte alltid varit likadan?
   – Menar du hur jag blivit en sur och bitter gammal gubbfan?
   – Ja, ungefär så menar jag. Om du tar bort sur och bitter.
   – Det var också en fråga, Sluggo. Jag antar att en del finns med i generna. När jag sitter med huvudet i handen till exempel. Då har jag pekfingret rakt och ringfingret vinklat. Har du lagt märke till det?
   – Visst.
   – Så satt alltid min farsa. Jag antar att det var en gest jag ärvt av honom. Jag har försökt undvika att sitta så men gesten kommer tillbaka.
   – Men din personlighet. Har du ärvt den efter din farsa också?
   – Säg det. Jag vet inte. Men man påverkas väl av de man möter och vad som händer i ens liv, kan jag tro.
Alfreds tankar gick till Ljungby. Till Drottninggatan med sina flerfamiljsvillor där Alfred bodde. Den obebyggda tomten på Bergagatan, nära korsningen med Drottninggatan, och leken de lekte en gång som barn. Minnen Alfred hade burit med sig sedan dess.
   – Vi gräver en fallgrop för tjejerna, hade ett av barnen kommit på.
   De andra, fem barn i förskoleåldern, höll med om att idén var bra. Med sina små spadar hjälptes de åt att gräva. Glada utrop ekade från tvåvåningshuset på andra sidan gatan. När gropen var djup nog, det vill säga nådde till en fyraårings knän, la de en tidning över gropen och täckte den med ett tunt sandlager, tillräckligt mycket för att dölja pappret. Runt kanterna byggde de en förhöjning för att säkra pappret från att rasa ner i gropen av egen tyngd.
   – Man kan inte se grop jublade de!
   En av pojkarna lullade runt fallgropen som om han inte visste om den. Det slutade med att han avsiktligt trampade ner i gropen. Alfreds inre kom i uppror. Det var inte meningen de själva skulle fördärva gropen.
   – Men det var tjejerna som skulle ramla i den när de kommer ut, ropade han.
   Men ingen lyssnade.
Kan det vara så, tänkte Alfred. Att det var min upprördhet som gjorde att jag la den här händelsen på minnet?
   Han kom senare i livet fram till att händelsen avslöjade en bit av hans personlighet. Hur han tog allt på blodigt allvar och ofta ville mer än han mäktade med.
   – Fan vet, Sluggo. Undrar om inte det vi får med i generna lägger en grund. Kanske det man är med om läggs till, men jag tro inte den förändrar speciellt mycket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

åtta + 14 =

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Hoppa till verktygsfältet