Grupp K – Kapitel 1

Garagemordet

Det var första gången han körde sin Bob Street HD. Johnny Carlsson, fullvärdig medlem i Wolves MC Trollhättan, skulle sedan aldrig mer få tillfälle att köra den. Det var en knapp månad till hans trettioårsdag. En dag han inte skulle få uppleva.

Wolves var en hangaround till den största av MC-kubbarna. Ryggmärket bar namnet, ett varghuvud och siffrorna 88. På en liten patch stod det 1%.

John körde från Göteborg, norrut på Europaväg 45 och njöt av mullret från motorn, en twin på nästan 1700 cc, och kontakten med vägen genom framgaffeln. Han körde lugnt, höll sig runt de nittio eller vad hastighetsbegränsningen var på sträckan.

John älskade att köra och meka med sina hojar. Han byggde också om och sålde motorcyklar, oftast äldre beg, hojar som fick nytt liv som choppers. För honom gällde bara Harley Davidson. Hojen han körde var en Dyna Street bob. Sprillans ny.

Han var sen, efter att ha stannat i Skepplanda för ett besök hos Goth Town för att se deras nya klubbhus. När han körde fram till garaget hemma var det mörkt. Han öppnade garageporten och körde in hojen. Han lät motorn gå på tomgång.

När han började dra ned porten hörde han till sin förvåning att chopperns motor startade. Han vände sig om.

– Va fa…

Längre kom han inte. Ett halvdussin mantlade niomillimeterskulor slog in i hans bröst.

Vittnet

Det var fröken Person på fyran som fann honom. Hon bodde i det första huset i radhuslängan på Metervägen i Torsbräknen utanför Uddevalla.

Redan under Rapport hade hon störts av motorljud från grannen i den fristående villan före radhuslängan. Han hade startat motorcykeln i garaget och varvat den.

Motorn gick inte rent, det smällde från avgasröret, något som fröken Person kände igen sedan hon var Bilkårist. Bensingaser läckte ut i röret och antändes där.

Oljudet från motorcykeln hördes högre i kvällstystnaden och efter hon stängt av Tv:n.

Nej nu får det vara nog, tänkte hon, bet ihop och gick över till grannen.

Ljus trängde ut från garaget där porten stod på glänt.

Andersson, ropade fröken Persson.

Hon fick inget svar. Motorljudet var för högt för att hon skulle kunna höra om grannen rörde sig i garaget eller arbetade med något.

Med en bestämd min böjde hon sig ned, fattade om porten och drog upp den.

Du milde …

Framför henne på garagegolvet låg grannen, Han kunde ha sett ut att sova om det inte var för allt blod. Västen var söndertrasad och blodig, överkroppen och huvudet var täckt och han låg i ett hav av blod.

Fröken Persson stod stel som en pinne. Muskler och tankar frös till is, som det kändes, under en evighet,. Sedan vände hon på klacken och gick tillbaka hem och ringde 112.

Det tog tid att komma fram, det tog tid med alla frågor som operatören ville ha svar på. Namn och adress och nästan en full vägbeskrivning, Att en hemsk olycka skett borde räcka tyckte fröken Persson.

Jag kände inte efter om kroppen kallnat eller om han andades. Han var död. Förstår ni, död. Om inte av annat måste han ha dött av blodförlust. Hela golvet var täkt av hans blod.

Med en huvudskakning som fick de grå lockarna att röra sig la hon på luren. När hon vände sig för att gå tillbaka ut vek sig benen under henne.

En tredje evighet gick åt att vänta på polis och ambulans. 112 hade för säkerhets skull också skickat en jourläkare.

Två uniformerade poliser steg ur en bil men stannade utanför porten. Läkaren var redan på plats och hade gjort en besiktning av Andersson. Han ruskade på huvudet och vände tillbaka till sin bil. Ambulansen lämnade också. Det var inte deras jobb att transportera lik.

Hoppa till verktygsfältet