Ett fall för vård och omsorg

Våren 2017

Våren 2017 gick det fel med min hälsa.

I samband med att jag bestämde mig för att lämna Portugal och resa till Sverige för koll av eventuell prostatacancer råkade jag ut för andningsnöd. Och mer blev det.

Det blev en tuff tid, men kanske mest på det sociala planet. Nära vänner visade sig vara inte så nära. Kanske till och med vara mer före detta vänner. Samtidigt visade sig några bekanta vara vänner fulla av oväntad omtanke. Jag återknöt också positiv kontakt med några släktingar.

En av vännerna var Sten-Åke Palmén. Vi var kollegor på sextiotalet och hade hållit kontakten sedan dess. När Nordea schabblade bort mitt bankkort hjälpte Sten-Åke mig tillbaka till Sverige. Han var mer omtänksam och hjälpsam än jag kunde förvänta mig.

Sten-Åke blev dessvärre sjuk och gick bort utan förvarning. Han dog på Kungälvs Sjukhus två våningar bort från salen där jag låg.

Du var en mycket god vän och en fin människa, Sten-Åke. Jag får aldrig en möjlighet att återgälda dig.

Förspel

Jag har svårt för årtal därför får det räcka att jag jag berättar att jag haft diabetes 2 under många år  och använder både medicin och insulin för att hålla blodsockret i schack.

Förr var jag också storrökare. Jag gjorde flera försök att sluta röka men alla misslyckades tills jag fick tips om nikotinmunstycken. Med ett kort plaströr i munnen gick jag från sextio cigaretter om dagen till noll. Kvar fanns bara Kol som ett minne av rökningen.

Sedan några år har jag också haft kärlkramp. Inledningsvis bara under vintern om jag inte klädde mig varmt. Jag tog på en tröja och sen tänkte jag inte mer på det. Sommaren 2016 kände jag av kärlkrampen också när det var som varmast under högsommaren. Under förra vintern ändrade kärlkrampen karaktär. Det räckte inte längre med varma kläder.

Redan något år tidigare hade jag börjat tappat orken. Det smög sig på. Jag blev lite svagare undan för undan tills jag inte orkade hålla ordning på min husvagn och plats tunt omkring. Mitt i detta beslöt jag att flytta till en annan camping.

Stor prostata är också en gammal åkomma som kulminerade för ett par år sedan och ledde till ett liv med kateter.

Meningen var att jag skulle ta medicin för att hålla prostatan i schack och insulin för att hålla igen blodsockret. Det gjorde jag inte. När förrådet av medicin från Sverige tog slut blev det inga mer piller eller insulin vilket resulterade i inflammation i prostatan.
Inflammationen ledde till att prostatan växte ytterligare och att jag till slut inte kunde vare sig urinera eller tömma tarmen.

Det gjorde ont. Väldigt ont. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. En god vän, Bertil Johansson, körde mig till en läkarmottagning i Tavira.

Jag tömdes på en och en halv liter urin och fick en kateter insatt. Det kändes underbart. Efter provtagning förklarade läkaren att jag inte hade prostatacancer och om jag skulle få det var det inget att bekymra sig för. I min ålder utvecklas cancern för sakta för att ställa till med något.

Jag tog till vad han sa väl medveten att ett PSA-provet enbart inte vare sig stärker eller utesluter cancer. Inte heller att jag inte skulle klara mig utan kateter.

Hur det gick

Jag fick ytterligare en inflammation i prostatan och sökte mig till en urolog. Han ansåg att jag måste bli opererad. I annat fall skulle jag bli tvungen gå med katetern livet ut. Han kände också en förhårdnad i prostatan som kunde vara tecken på cancer.

Jag beslöt att flyga till Sverige, men sköt på det. Jag väntade på ett nytt bankkort från Nordea. Det första hade försvunnit på vägen.

Tiden gick och jag fick svårt att rasta Dixie och Neida. Promenaderna blev allt kortare och jag fick ont i bröstet på ett nytt sätt även om det inte var kallt. En natt vaknade jag av att inte kunna andas. Jag satt och flämtade. Efter att ha suttit upp gick det över fram på morgonsidan.

Efter en tid blev andningsbesvären värre och till slut ringde jag efter ambulans. Jag behövde och fick syrgasbehandling. Det tog halva natten för att få upp rätt proportioner syre i blodet.

Det blev dags att komma iväg.

Akuten i Kungälv.

Sten-Åke hade bokat flyg åt mig och även beställt hjälp med rullstol, Jag blev skjutsad mellan flygplan mellan byte och ut från Landvetter. En bra service.

Efter att ha ordnat med inkvartering och bankaffärer tog jag mig till akuten vid Kungälvs Sjukhus. Det var lite patienter som väntande och jag kom efter en kort stund in till behandling. Trodde jag.

En sköterska och en undersköterska var satta till att sålla bland de sökande.  Att rensa bort så mycket arbete som möjligt från läkarna. Sköterskan ställde frågor, tog temp, blodtryck och puls. De tog också ett EKG. Sedan försvann hon och kom tillbaka för att be mig dra. Tillsammans med läkaren hade hon  kommit fram till att mina åkommor inte var akuta och därför skulle jag gå tjänstevägen. Det vill säga, först konsultera vårdcentralen.

Jag beställde tid på vårdcentralen men en natt ett par dagar senare fick jag andnöd igen. På morgonen tog jag mig till akuten och den här gången fick jag efter en stunds väntan träffa en läkare. Den här undersökning blev noggrann och förutom den vanliga rutinen blev det också ultraljudsundersökning av hjärtat. En överläkare anslöt och mitt fall diskuterades. Överläkaren framhöll för sin kollega att det var bättre att överdriva sina farhågor än att ta i för lite. Det lätt rätt.

Jag blev inlagd. Jag fick inte ens gå upp till avdelningen utan transporterades i säng. I fortsättning skedde alla transporter i sängläge.

Medicin 2

Sköterskan som tog EKG vid mitt första besök, kanske också läkaren hon konsulterade, missade signalen. Har du haft en infarkt syns det på ditt EKG och i blodprov. I sådana fall blir det sjukhusvård på stört tills vården fått kolla på läget.

I mitt fall blev det efter ytterligare undersökningar bestämt att jag skulle genomgå ballongvidgning. Jag fick även urologisk undersökning följd av skelettröntgen. Jag hade en aggressiv cancer i prostatan men inget syntes i skelettet. Ytterligare medicinering.

Ballongvidgningen misslyckades. Det fanns för många krökar och hinder i blodkärlen. Fler undersökningar och slutligen beslut om en pass throug operation.

Men förhinder blev det. Innan vården kommit till skott fick jag blod i urinen. Det hade hänt förr till och från vilket jag inte tog på allvar. Reglerna inom vården menade att hjärtoperationen inte gick att göra i samband med blödningen. Det kunde blöda på grund av cancertumörerna. Det blev ett par veckors väntande och till slut påstod en kirurg att blödningen inte var något hinder för operation.

Operationen var hemsk. Efteråt. Jag fick hallucinationer när jag sov. Bara jag blundade kom de tillbaka även i vaket tillstånd. På det viset plågades jag ett par tre dagar. Det kan ha berott på morfinet i narkosen.

Läkaren som utfört operationen förklarade för mig hur operationen hade gått. Det blodkärl de tagit från mitt ena ben och placerat på hjärtat brast. Kris. De tog ett kärl från det andra benet och nu fick de till det. När de ändå höll på med hjärtat bytte de en sliten klaff också. Klaffbyte brukar de inte göra annat än om de ändå opererar hjärtat för någon annan åkomma.

Jag vandrade mellan olika enheter typ uppvak och intensiv innan jag kom tillbaka till medicin 2. Jag fick besked att inte lämna sängen utan hjälp från personalen. Kaxig som jag är steg jag givetvis upp mitt i natten för att besöka toaletten. Snubblade, föll. slog i vägen och slutligen golvet. Det gjorde ont. Personal skyndade till och lyfte upp mig i sängen. Sedan minns jag inte mer av den fadäsen.

En knapp vecka senare kom jag tillbaka till världen med spikad höft.

Jag hade ett  minne från en operation. Jag hade känt eller hört ljud av en maskin. Kanske en slip eller en borr. Jag hade också upplevt hammarslag. Jag är inte säker, men jag tror de slog i två spikar.

Jag fick berättat för mig att jag under tre dagar gått omkring och snackat omväxlande engelska och portugisiska. De hade röntgat höften två gånger utan att hitta något fel. En tredje röntgen med en annan sorts utrustning visade på en spricka. Dagarna före operation minns jag inte något av. Jag måste ha varit ordentligt drogad. Operationen tycks ha gått bra om man bortser från att benet blivit nästan två centimeter kortare.

Jag blev den patient som kanske varit intagen på avdelningen längst tid. En läkare förklarade min situation med att jag hade blivit påkörd av en lastbil. Jag vet inte varför, kanske var jag fortfarande morfinpåverkad, men jag började leta i minnet efter hur jag kunde ha blivit påkörd. I tankarna återvände jag till Portugal och letade efter min bil. Eller vraket efter den. Jag drabbades av motstridiga tankar. Min bil hade jag parkerat på grund av ett elfel. Jag hade inte använt den på länge.

Det var en förvirrad tid i mitt liv.

Höftledsoperationen innebar starka smärtstillande medel. Medicineringen tog bort smärtan men vid vissa rörelser med det opererade benet högg det till med smärta. Det onda gick bort anmärkningsvärt fort. Istället övergick det till en molande lätt smärta som jag inte tyckte stark nog för att medicinera.

Sjukvårdspersonalen

Tack och lov för invandringen till Sverige. Både läkare och övrig personal var en brokig samling. Personal med invandrarbakgrund verkade dominera. Om det Sverige(o)vänliga partiet fick genomföra sin politik skulle sjukvården få stora problem. Såväl läkarbristen som bristen på sköterskor av olika dignitet skulle öka dramatiskt. Produktionen på Volvo skulle stagnera, exporten av kullager minska i takt med brist på personal.
Jag tappade tjugo kilo under det här halvåret. Jag växlade mellan snäll och sur och vresig gammal gubbtjuv. Vad personalen tyckte om det vet jag inte. De visade aldrig något agg mot mig. Alltid lika hjälpsamma och vänliga.

Vad jag inte kunde undgå att lägga märke till var hierarkin. Alla hade väldigt inrutat vad de fick och inte fick göra. Det hände att en personal kom för en åtgärd och en annan kom strax efter för en annan men snarlik. Vissa saker skulle undersköterskor göra och andra sköterskor. I vissa fall hade undersköterskorna extra utbildning och kunde göra vårdinsatser som andra kollegor inte fick. Många insatser kunde inte göras utan att konsultera läkare. På avdelningen fanns tre läkare. En överläkare, en underläkare och en AT-läkare. De växlade i treveckorsintervall. Avdelningens läkare tjänstgjorde också på akuten.

Jag upplevde tiden på sjukhuset som en lång väntetid.

Fridhemskullen

Med tiden blev jag utskriven. Tiden innan hade jag flera möten med en hel kommitté personal från sjukhus, kommun och region. Det beslöts att jag skulle flytta till ett korttidsboende.
Korttidsboende är en kommunal inrättning för människor som pga av sjukdom inte klarar att sköta alla moment i sin vardag själva. Jag fick intrycket att det gällde fem delar. Att äta själv, att klä sig själv och lite mer. Jag blev instuvad i ett eget rum längst bort i en korridor. Den sista veckan på Medicin 2 hade jag fått problem med att äta. Både mat och dryck vände vid magmunnen och kom upp. Detta accelererade på korttidsboendet. Jag fick inte ner vara sig mat eller vätska och bad att få träffa en läkare. Det stötte på motstånd. En läkare från vårdcentralen skulle gå ronden nästa vecka. Jag måste vänta. Allt eftersom blev jag på sämre till mycket sämre humör och lyckades tilltvinga mig ett läkarbesök en kväll. Läkaren fnös åt min berättelse om mitt tillstånd och uppmanade mig att äta och dricka bättre så skulle allt bli bra. Det blev inte så.

Efter ytterligare något dygn låg jag på igen. Någon läkare kunde de inte kalla på men en  sjuksköterska kom. Samma jävla uppmaning. Ät och drick så blir du bra. Ville jag inte följa rådet kunde jag välja att bli körd till akuten.
Bra, sa jag. Ta mig till akuten!

Kirurgen

Lite motsägningsfullt kallade de på en ambulans. Varför när de inte ansåg mig sjuk förstår jag inte. Väntetid, provtagning och ny väntetid sedan rullades jag in till ett mottagningsrum. Denna gång var det en kirurg som tog hand om mig. Han förklarade att jag hade på tok för höga värden i två inre organ som jag inte minns namnen på. Inläggning som vanligt i mitt fall på stört. Denna gång på en kirurgavdelning.

Ytterligare tid gick utan att jag fick i mig något. Såret på mitt ena ben som inte läkte blev uppmärksammat och en operation av såret beslöts. Tid bestämdes och jag beordrades att inte äta ett antal timmar före operationen.

Skämtar  du, frågade jag läkaren.’

Den utsatta tiden kom och försvann i fjärran. Istället för operation på morgonen blev den undan för undan skjuten på till efter midnatt. Sårets rensades på död vävnad och lades om.

Efter ytterligare dagar blev jag bokad för gastroskopi. Denna gång hände det på utsatt tid. Läkaren fann ett sår i matstrupen. Ytterligare medicinering. Såret hade uppstått på grund av att jag fått upp maten så ofta. Eller så hade jag inte fått ner maten på grund av såret.

Har du hört om vem som var först frågade jag. Hönan eller ägget.

Efter bara någon dag kunde jag börja äta igen. Turerna om väntan på operationer och att periodvis inte kunna äta höll mig genomgående på ett uruselt humör och jag var helt klart en besvärlig patient. Efter ytterligare en tid kallades jag till ytterligare en operation. Såret på benet syddes ihop. Varför de inte gjorde så redan från början när det gick upp förstår jag inte. Den ursprungliga sömmen hade gått upp nästan direkt. Som mest glipade huden över snittet mer än en centimeter.

När jag lämnade Medicin 2 insisterade den sista ur personalen jag träffade på att ge mig en kram. Den sista på Kirurgen var en sköterska och vi grälade.

Kommunen

Tillbaka till korttidsboendet på Fridhemskullen. Boendet var inrymt i en fastighet som tidigare tillhört Lillhagens eller St Jörgens Sjukhus och övertagits av kommunen. Idag finns det två avdelningar på Fridhemskullen. En för korttidsboende och en för lätt dementa patienter. Jag upplevde boendet som deprimerande. Efter ett par dagar drog jag mig tillbaka till mitt rum där jag åt alla måltider.

Det uppstod en liten kris. Jag tyckte de på sjukhuset sköt mitt insulin dåligt. Då jag gått ner +tjugo kilo låg mitt blodsocker väldigt lågt. En läkare ordinerade när och hur mycket insulin jag skulle få. Jag fick Lantus insulin som är ett långtidsverkande insulin som skall injiceras en gång per dygn. Läkaren ordinerade insulinet so  om det var ett måltidsinsulin. Det vill säga ett snabbverkande insulin som tas i samband med måltider eller när patienten ligger högt i blodsocker.

På Fridhemskullen krävde jag att få sköta blodsockermätning och insulin själv. Jag hade gjort så mer än tio år tidigare och det borde inte vara något problem. Sköterskan var tvungen kolla med en läkare som efter någon dag gav klartecken.

Efter vad jag lärt mig bör blodsockret inte ligga över 12 millimol. En dag när jag före måltid låg nära och riskerade att gå över den gränsen bad jag att få ett måltidsinsulin. Det gick inte för läkarna hade inte ordinerat det. Att ringa vårdccntralen en gång till ville inte sköterskan. Hon ville att jag skulle vänta till ronden fyra fem dagar senare. Det passade inte mig. Jag inledde en matstrejk och efter tre dagar när mitt blodsocker låg riskabelt lågt tillkallades en läkare. Läkaren kunde inte skriva ut insulinet då apoteket var stängt och de hade inte den sorten i sitt jourförråd.
När läkaren till slut förstod att jag menade allvar ordnade hon fram insulinet. Det skulle förvaras inlåst i medicinskåpet men jag kunde få injicera själv. Snacka om att vara satt under förmyndare. Tror vården att patienter över sjuttio rent allmänt går i barndom och inte klarar att tänka själva?

Maten var inte bra och jag åt mycket lite. Jag tappade ytterligare vikt och till en följd av det sjönk mitt blodsocker. Jag minskade långtidsinsulin så småningom till noll.

På korttidsboendet framstod hierarkin tydligare än på sjukhuset. Sköterskan som basade för avdelningen var allsmäktig. Sköterskebiträdena hade att anpassa sig efter hennes vilja och manualerna. Sköterska i sin tur stod under läkarnas klackar.

Min tid på korttidsboendet blev inte lång. Jag uppfyllde inte kraven på behov av hjälp. Jag flyttades till kommunens jourboende. Men det blir en annan historia.

Relaterade artiklar

Ett fall för vård och omsorg
Tagged on:                 

2 thoughts on “Ett fall för vård och omsorg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett + 1 =

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Hoppa till verktygsfältet