Vita drömmar – Novell av Veronica Ehrlin Vilar

Han stod på de gamla omoderna skidorna och såg ut över den pittoreska lilla byn. Kitzbühel. Amandas dröm. Drömmen om vita vidder. Backar att åka utför i rasande fart. Amanda, Amanda som var född med skidor på fötterna. Han stod stilla. Blundande. Kunde förnimma husen, gatorna, restaurangerna, hotellen där nere. Husen med sina färgglada fasader. De stod där i gult, rött, blått, grönt mot den vita bakgrunden. Hotellet han tagit in på fanns också där nere någonstans. Strasshofer. Det var där de tillbringat sin smekmånad. Tre dagar utan att gå utanför hotellet. Sedan hade det blivit för mycket för Amanda. Hon ville ut. Ut i den kritvita snön. Susa nerför backarna, som bara hon kunde. Så han hade älskat henne. Så mycket han älskade henne ännu. Amanda, snödrottningen. Allt med henne hade varit vitt, vitt. Tusentals gnistrande iskristaller, diamanter. Klänningen hon bar när de gifte sig. Vit. Hennes leende när deras ögon möttes, vitt, bländande, perfekt. Hennes smittsamma kristallklara skratt. Snö och kyla var hennes liv, men deras liv tillsammans hade varit fyllt av värme, heta känslor som hade fått snön att smälta som en porlande vårflod. Amanda, Amanda.

De hade köpt den lilla timmerstugan en kilometer från Kitzbühel, bara för att Amanda ville det. Han hade följt med för att han älskade henne, även om hans försök till skidåkning mer hade liknat en fyraårings första åk och det hade aldrig blivit bättre. Han hade gjort så gott han kunde, men hade aldrig lyckats. Oftast blev han stående högst upp och såg hur hans fru for iväg nerför de svindlande höjderna.

Det blev mer och mer så att han stannade hemma när hon ville iväg och utöva sin älskade vintersport. Han missunnade inte henne det. Visst värkte det lite i hjärtat av svartsjuka, avund och utanförskap. Men han lät henne få de där veckorna i Kitzbühel eftersom de gjorde henne lycklig och då var även han lycklig.

Aldrig skulle han glömma den där dagen när telefonen ringde hemma i Stockholm. Visserligen hade han hört det på nyheterna innan han åkt till jobbet på morgonen. Men han hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat koppla det till Amanda. Till sin fru. Inte skulle hon vara så dumdristig att ge sig ut och åka skidor när det varnats för lavinfara. Men hon hade gjort det. Amanda hade gett sig iväg upp i backarna. Hon hade fångats av den virvlande snön, kylan, snöraset hade fångat henne, begravt henne under metertjocka snödrivor. Så hade hon dragit sitt sista andetag under tunga kalla snödrivor. Kanske var det den döden hon hade önskat sig, men han kom aldrig över det. Amanda, Amanda. Varför gav du dig iväg upp i bergen när de varnat för lavinfara? Du om någon borde väl förstått.

Han hade inte kunnat återvända till deras stuga efter det. Han hade levt ett år i vakuum. Ett år av total tomhet, saknad. Nu äntligen hade han bestämt sig för att återvända. Stugan måste säljas. Han kunde aldrig tänka sig att bo där mer. Aldrig. Alternativet var att ta in på ett hotell, men det fanns inga lediga rum i hela Kitzbühel. Endast på hotellet där de hade tillbringat sin smekmånad hade de ett enda rum kvar. Även det gjorde ont, men hellre det än stugan. Det var åtminstone inte samma rum som de hade haft under smekmånaden. Det var ett litet rum med utsikt mot en bakgata, men det var tillräckligt för honom nu.  Han behövde inga vykortsutsikter.

De hade varnat honom på hotellet att en snöstorm var på väg in, men han skulle inte vara borta så länge. Upp till toppen och sedan åka neråt en knapp kilometer, där stugan låg. Han skulle vara tillbaka i tid innan stormen ens hade börjat.

Snön hade redan börjat falla så smått då han gav sig iväg. Mörka moln tornade upp sig i horisonten. Han var medveten om dem och var full av respekt för vad det innebar. Ett fåtal andra skidåkare fanns däruppe med honom. De såg också på den mörka himlen och gav sig iväg neråt mot byn, säkra på sina skidor. Full fart neråt utan att tveka, mjuka i kropparna. Själv började han så sakta ta sig ner till stugan. Nyckeln lågt tryggt i ena fickan. Sakta tog han sig neråt, väl medveten om sin bristfälliga kunskap i skidåkning.

Då han var framme stod han stilla framför dörren. Andades djupt. Det var mer än ett år sedan han hade varit där. Tog av sig skidorna. Darrade. Stugan. Deras stuga. Med fumliga händer tog han fram nyckeln, stack den i låset och gick in. Tände lysknappen till vänster. Lampan i hallen tändes. Han blundade hårt, hjärtat bultade, han öppnade ögonen och såg sig omkring. Allt var sig likt. Eller var det inte sig likt? Hur länge sedan var det som han varit här med Amanda? Långt innan den där ödesdigra dagen. Långt innan lavinen tagit henne ifrån honom. Luften var unken, instängd. Han lät dörren stå öppen. Gick in i köket. Han såg sig omkring. Det fanns disk i diskhon. Två tallrikar, två vinglas, bestick, lite illaluktande rester av mat. Han rynkande ögonbrynen. Det var inte likt Amanda. Sakta gick han igenom vardagsrummet, in till sovrummet. Blev stående i dörröppningen. En obäddad säng. Instängd luft. Hennes nattlinne på golvet. Ett par trosor han inte kunde minnas att han sett innan. Han tog upp nattlinnet, lyfte det mot ansiktet. Trodde han skulle andas in doften av henne. Men det var alltför längesedan. Doften som slog emot honom var inte hennes, bara en doft av tidens gång. Han släppte ner nattlinnet på sängen, stirrade på den andra sidan av sängen. Blev stående där som förstenad. Mer underkläder. Underkläder som tillhörde en man. Inte hans. Någon annans. Ytterdörren slog igen med en smäll. Han reagerade knappast. Snöstormen var på väg. En annan mans kläder i deras säng. Amanda med en annan man som inte var han. En annan man som älskade skidåkning såsom Amanda hade älskat det. I den stunden förstod han allt. Amandas alla resor till stugan. Hennes undanflykter när han närmat sig henne. Hennes ursäkter. Som i dvala vände han ryggen mot sovrummet och gick bort till badrummet. Tände lampan i taket och gick fram till tvättstället. Stödde händerna mot tvättställets kant och öppnade kranen med kallt vatten. Han sköljde av sitt ansikte med vattnet och såg sig själv i spegeln, en darrande hand som drog över skäggstubben, en lätt röd näsa. Blicken fastnade på skänken vid spegeln. Tandborstglaset, tandborsten, rakkrämen som inte var den han använde.

Han vände sig om. Gick sakta mot dörren som slagit igen. Han öppnade den.  Snön slog emot honom med enorm styrka. Skidorna hade nästan begravts i nysnön. Han låste dörren efter sig, kastade iväg nyckeln så långt han kunde, satte på sig skidorna och gav sig iväg. Lämnade stugan bakom sig. Hukande i vinden och den virvlande snön. De hade varnat för snöstorm men han brydde sig inte. Sakta gav han sig iväg mot det han trodde var Kitzbühel. Han kände endast tomhet. Stormen slog emot honom som tusen vassa knivar. Han såg ingenting men försökte ändå leta sig framåt. Hela hans liv slaget i spillror. Alla vita drömmar. Drömmarna om den änglalika Amanda. Hennes vingar svärtade av lögner, falska kyssar, falskhet. Falskhet. Tårarna blandades med de sylvassa snöflingornas vansinnesdans.

Han visste inte om det hade gått sekunder, minuter eller kanske än mer, när han föll framåt i snöstormen där han nu befann sig i dess centrum. Han reagerade inte. Gav upp. Slutade försöka ta sig framåt. Han var förblindad av sorg, kyla, virvlande snö, blåst och iskalla vindar. Han gav upp. Amandas öde skulle bli även hans. En sista vila under tjock, isande kall, bländande vit snö.

 

Vita drömmar – Novell av Veronica Ehrlin Vilar
Tagged on:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton + två =

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Hoppa till verktygsfältet